Det som är politikerns perspektiv är att vara ett samvete för andra och det är såklart i linje med det behov som samhället har av politik: att ha grundläggande moraliska principer stadfästa som skyddar människor. Men den kristne kan och får aldrig bli en politiker mer än i andra hand. Gud måste alltid vara först och i Guds Ord är det helt uppenbart att vår skuld är ofattbart stor, det finns inte den minsta tillstymmelse till chans att uppnå rättfärdighet på egen hand. Att våra handlingar får så vedervärdiga konsekvenser som att andra människor mördar är skräckinjagande. Detta är såklart inte ett urskuldande av den som faktiskt tar beslutet, men en konsekvens av att vi alla sitter i samma båt – eller snarare är lika hjälplöst bortkomna och trampar för livet i vattnet utanför Arken.

”Honom som förmår styrka er, enligt mitt evangelium och förkunnelsen om Jesus Kristus – där en hemlighet avslöjas som från tidens början varit outsagd men nu har uppenbarats och på den evige Gudens befallning gjorts känd med hjälp av profetiska skrifter för att alla folk skall föras till lydnad i tron – honom, den Gud som ensam är vis, tillhör härligheten, genom Jesus Kristus, i evighet, amen.” (Rom 16:25-27)