Igår inleddes andakten med att berätta om en fest jag gick på. Larmet satt fortfarande kvar på presenten, jag skämtade med mina polare om hur tråkig värden är, och när hans fru gick förbi i kort kjol ”buffade” vi på varandra och skrockade så att alla förstod…
Naturligtvis var min historia inte sann, jag försökte bara göra mig lustig. I kristna vänners sällskap försöker jag nog framstå som en ganska from typ. Mina synder är gärna förvisade till det fördolda, eller till underlåtelse. Kanske låter jag bli att ringa min lite småtråkiga faster trots att jag vet att hon är väldigt ensam, kanske struntar jag i de nödställda som samhället eller mitt sociala sammanhang inte förpliktigar mig att hjälpa. Det är ju ingen människa som klandrar mig för det…
Bibeln lär oss att vi blir räddade genom tro, men att tro och gärningar hänger samman (se bl.a. Jak 2:14 – 25, 1 Joh 5:1 – 5). Många gånger har jag funderat över detta samband, och det enda jag kan komma fram till, är att jag i min övertro på ensamheten förnekar Gud. Bibeln lär oss att Kristus ser allt och att Han känner varenda liten detalj i våra liv. När vi sitter ensamma i våra rum, är det alltså som om Jesus satt där i fysisk person och tittade på oss. Inte som en föraktfull övervakare, utan som en kärleksfull vän som vill hålla oss i handen på den rätta vägen.
När jag syndar brukar jag tänka bort Gud. ”Visst är jag kristen, men inte just nu…” eller ”Gud förlåter nog…”. Men Gud är ingen låtsaskompis jag kan tänka bort när Han känns obekväm och låtsas fram när jag behöver Honom. Gud är en verklig person, ständigt närvarande och ständigt längtande efter vårt ”JA!” till Honom. När vi tror på Hans närvaro, vittnar alltså våra gärningar om det. Lika lite som vi beter oss odrägligt på fest bland en massa människor, beter vi oss odrägligt om vi vet att Jesus är i rummet.
Jag vill att vi alla ber för en starkare tro i våra liv!
”Jag tror. Hjälp min otro!” (Mark 9:24)
