Jag blev kristen som vuxen. Länge kände jag att kyrkan inte var något för mig, att det mest handlade om traditioner och att en tro på Jesus inte förändrar någonting. Först när jag mötte kristna som verkligen hade något extra blev jag intresserad av Bibeln och den tro jag nu försöker leva av.
En av mina första favoritböcker ur andra testamentet är Apostlagärningarna. Jesu liv som människa på jorden är över, och Han låter nu lärjungarna bli huvudpersoner i äventyret. Anden leder dem och allt pekar på Gud, men det är ändå genom Kyrkan som Kristus verkar. Paulus, Petrus, Maria och gänget fortsätter att leva i en svindlande berättelse med fängelsevistelser, stormande hav och plötsliga underverk som överraskar. De levde helt vanligt och helt annorlunda på samma gång, och ständigt prisade de Gud för Hans storhet.
Ibland tänker jag att deras liv var som en spännande film. De vågade ge sig in i allt, för på något sätt visste de att det alltid ordnar sig på slutet. Gud var med dem, och när de förvissade sig om det var inget för galet att prova…
När några av oss var iväg på ledarutbildning fick vi gå en höghöjdsbana 10 (!) meter över marken. Att balansera på tunna linor så högt upp utan något att hålla i var jätteläskigt; för att våga kliva vidare var vi tvungna att lita på – att tro – att säkerheten höll. Det var en bra lärdom och övning för oss som Kyrka. Vi är inte eftertexten eller en dålig reklam till en spännande berättelse, utan vi lever just nu i handlingens centrum. Låt oss alltså lita på att Apostlagärningarna fortsätter i Missionskyrkan i Växjö, just nu – idag!
