Död och fika

För några år sedan betedde min kropp sig lite konstigt. Jag tänkte inte så mycket på det, men kände ändå att det var bäst att gå till doktorn. På fredag kväll samma vecka ringde telefonen. Läkaren berättade att svaret på mina prover hade kommit, och att jag skulle åka in till akuten dagen efter. Han ville inte berätta vad som var fel, men jag förstod att det inte var bra. Ändå fick jag världens chock när de berättade att jag antagligen hade fått en hjärntumör…

 

I ett väntrum på Växjö lasarett bad jag en av mitt livs desperataste böner. ”Om du finns lovar jag att söka dig, men låt mig leva vidare!”. Det overkliga hade blivit verkligt; döden var inte längre något jag kunde låtsas som om den inte fanns. Jag tittade ut genom fönstret och såg människor gå runt Växjösjön, helt ovetande om den inre kris jag upplevde. Jag förstod för första gången att jag omöjligen kunde vara Herre över mitt liv, att allt är nåd.

Efter tre nätter på lasarettet fick jag veta att jag inte hade cancer. Proverna visade sig vara felaktiga, och jag kunde åka hem och fortsätta mitt liv som vanligt. Ändå var det nog där fröet till min tro såddes, där som mitt liv sakta skulle förändras.

 

***

 

Några år senare står jag på Novischmässan på universitetet. Det är ett stort evenemang där företag, föreningar och organisationer får göra reklam för sig själva. Alla lockar med gratis pennor, godis och löften om framtiden. Gymmet utlovar snygga kroppar, fackföreningarna högre löner och studentföreningarna roliga fester. Det känns nästan som en parodi på den värld som sakta men säkert förvandlas till plast…

 

Mitt i allt detta fanns jag, längtades efter att få tala om ett heligt kärleksuppdrag från Skaparen själv. Jag ville berätta att företagens löften en dag ska bli till stoft, grus och mat åt maskar. Allt det som vi försöker vara – oavsett om det är en god författare, en häftig punkare eller en fräsch brutta – kommer en dag att tyna bort till intet. Våra liv slutar helt säkert i döden, och då spelar det ingen roll hur prestigefylld vår utbildning är eller hur snygga barn vi fått. I vårt sista andetag blickar vi in i Evigheten…

 

Kanske var det också därför som jag med viss sorg konstaterade att lapparna vi delade ut inte handlade om gratis nåd, ett löfte om ett ljus bortom döden, utan om gratis fika. Jag såg flera hundra personer i ögonen, men aldrig fick jag tillfälle att tala om sanning, liv och hopp. Vi bjöd in till ett väldigt trevligt musikcafé, men innehållsmässigt hade vi inte mer djup än Ikea eller Försäkringskassan. Våra broschyrer var lika glattiga som alla andras; vår blodige, torterade Gud fick inte ens plats i bakgrunden.  Om jag ska vara medvetet onyanserad kändes det som om vi snarare bjöd in till en sällskapsförening än en Kyrka.

Min kritik riktar sig inte till någon annan, jag var lika delaktig i jippot som alla andra. Inte heller tror jag att vår närvaro på universitetet var bortkastad, tvärtom. Många fick ett ansikte på oss som arbetar här, och det tror jag är värt mycket. Ändå får jag ont i magen när jag konstaterar att vi inte vågade vara den kontrast till världsligheten som Gud kräver att Kyrkan ska vara.

 

Våra budskap sticker ut, och för att andra ska ta det på allvar måste vi också göra det. I en tid där var och vartannat reseföretag lockar med färder till exotiska platser, kan Kyrkan tala om en resa där man upptäcker livets mål, mening och ursprung. Vi erbjuder mer än gratis kaffe på universitetet: vi kan fixa VIP-kväll med vår Skapare och peka på Vägen till självaste himmelriket. Låt oss tro på det!

 

På broschyrerna kunde det stått ”Du skall döden dö, men vi känner Honom som övervunnit allt!”. Och så lockar vi med gratis fika…