Många gånger har jag suttit i kyrkan och frestats att försöka verka lite mer from och övertygad än vad jag egentligen är. Kanske har jag stönat lite extra mycket när vi bett tillsammans, kanske har jag med munnen tackat för mer än vad mitt hjärta känner. Jesus varnade oss för just den typen av hyckleri (Matt 6:5) och kräver att vi ber på ett ärligt sätt (Luk 18:10 – 14). Vi kan alltid försöka lura människor, men vi kan aldrig lura Gud (Apg 5:1 – 10).
Ärlighet tycks vara en förutsättning för att vi ska kunna bygga en god relation till Herren. Att tacka Jesus med munnen tjänar ingenting till om inte hjärtat är med. Det är viktigt att minnas för oss som kyrka, att vi inte tvingar in medkristna i hyckleri för att de är obekväma över att behöva visa sina tvivel för församlingen. När de till synes mest Jesustrogna kristna hänvisar till den tidiga kyrkans stränghet glömmer de ofta berättelsen om Tomas*. Strängheten kom av kärlek till Gud, inte rädsla för vad de andra skulle tycka.
***
Petrus, Johannes och resten av gänget hade fått se sin uppståndne Gud tala till dem; lärjungarna sändes ut som Hans efterträdare och fick känna hur Han andades ut helig Ande över dem. Det måste ha varit ett oerhört ögonblick, och vi kan omöjligen föreställa oss hur det kändes att vara närvarande i församlingen.
Inte heller Tomas förstod, han totalförnekade att det ens var möjligt. Precis som den nyfrälste ofta krävs på bevis för sin Gudsupplevelse, krävde Tomas samma sak av sina vänner. Och egentligen är det inte särskilt konstigt att han tvivlade: det de andra hade varit med om är i ärlighetens namn helt vrickat! Och kanske var det just därför - för att lärjungarna verkligen fått se Guds storhet - som de kände sig trygga med att låta Tomas vara kvar i gänget?
En vecka senare sitter de och äter tillsammans igen. Den här gången är Tomas med. Resten av lärjungarna tycks inte alls ha förskjutit honom från gruppen på grund av hans tvivel. Sanningen hålls högt och övertygelsen skall komma från en verklig relation till Gud, inte grupptryck. När Tomas mun yttrade vad hjärtat suckade, lämnade han samtidigt öppet för Jesus att bevisa motsatsen. Kristus svarar med att åter stiga in i rummet, ta Tomas händer och sticka in dem i såren!
”Min Herre och min Gud.” (Joh 20:28)
Tomas hjärta hade aldrig kunnat utbrista något dylikt om han inte varit trogen sin inre övertygelse. Jesus är sanning, och sanningen kan vi endast uppleva om vi verkligen söker den. Att låtsas be sådant vi inte ber, att ställa oss bakom dogmer vi egentligen inte tror på osv. är ingenting värt i Guds ögon. Därför måste vi vara väldigt försiktiga när vi använder gruppens förväntningar för att få våra vänner att med munnen säga sådant vi själva tror på. Jesus är sanningen, och det är genom att lära känna Honom vi kan vara trogna den. Därför var det viktigt att Tomas kunde ta sina tvivel på allvar, så att Jesus kunde motbevisa dem! För vad hade hänt om Tomas hycklat?
* På kvällen samma dag, den första i veckan, satt lärjungarna bakom reglade dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: ”Frid åt er alla.” Sedan visade han dem sina händer och sin sida. Lärjungarna blev glada när de såg Herren. Jesus sade till dem igen: ”Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.” Sedan andades han på dem och sade: ”Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon vid hans synder, så är han bunden.”
En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: ”Vi har sett Herren”, men hade sade ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.” En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: ”Frid åt er alla.” Därefter sade han till Tomas: ”Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!” Då Svarade Tomas: ”Min Herre och min Gud.” Jesus sade till honom: ”Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.”
Äntligen en update! (och en väldigt bra sådan)
Broder i Kristus!
Ett bra inlägg, men jag kommer vara lite tjatig och åter ta upp frågan om vad ”hjärtat” är för något. Hjärtat är inte vad själen ”känner”, känslosvall och känslotorka är inget som i sig utgör hjärtats riktning. Hjärtat är viljan, den fria viljans inställning till uppenbarelsen. De falska profeter som Elia bländade vände inte om trots att de hade lika bländande upplevelser som helige Paulus och antagligen lika känslomässiga själsupplevelser som honom.
Ärlighet är viktigt, men ärlighet är en fråga om vilja och inte en fråga om känslor. Jag kan vara känslomässigt fullkomligt tom men fortfarande rikta min vilja mot Gud. Att stå i den torkan, även om jag inte ”känner” mig ärlig, är ärligare än att strunta i bönen eller strunta i mässan.
Utan kärlek är ingenting något värt, inte stränghet, inte ens att lida martyriet. Gud är kärlek, men Han sa också till oss att Han är Sanningen. Kärlek kan inte ljuga, kärlek är rättfärdig – den högsta rättfärdigheten -, och det är också därför den säkert kan uppfattas som ”sträng” av den som inte ser den ende Sanna Guden i bakgrunden. Ingen stränghet i världen kan ersätta tron och hoppet på Honom, ty rättfärdigheten måste peka på Honom som är den enda heliga.
Därför är det viktigt att inte låta Tomas tvivel bli en ursäkt för egen otro, det får inte vara ett rättfärdigande av något som i sig inte är gott. Däremot är det en ödmjukande handling att inse att vi är inkapabla att tro och får utropa med den stumma pojkens far: ”Jag tror, hjälp min otro!” (Mark 9:24) Den fina linjen som ständigt måste balanseras är det totala och absoluta avståndstagandet från all synd och den totala och absoluta barmhärtigheten till varje syndare.
Herrens frid,
David
Hjärtat är själva existensen, det inre livets längtan och strävan. Tomas omskärelse skedde sannolikt när han stack fingrarna i såren; därefter kunde han helt överlåta sig åt Gud (och det gjorde han så småningom genom martyreriet).
Det jag vill komma åt är ärlighet i bönen, inte ursäkta slapphet. En katolsk mässa är vad den är, men i frikyrkovärlden ber vi väldigt ofta självformulerade böner tillsammans i grupp. Många har berättat för mig hur de då lägger större energi på orden än på vad man i huvudet tänker och känner. På något sätt tycker jag det vittnar om att vi lägger mer energi på gruppens förväntningar än på samtalet med Gud. Dessutom försvinner lite av den den ordlösa bönen, att bara få lägga fram sig själv inför Guds närvaro…
Exempelvis har mer eller mindre varenda bön jag hört inletts med tacksägelser. Till och med när någon har fått besked om att nära anhöriga har cancer inleder vi med att tacka för det fina vädret. Varför är vi så rädda att bli förbannade och förtvivlade inför Gud? Han är knappast gjord av glas och vill ju att vi ska komma sådana vi är. Hur ska Han annars kunna förvandla oss på allvar, om vi försöker hålla vårt mörker för oss själva?
Psaltaren innehåller många fina klagoböner. Låt oss plocka upp dem!
Gud frid min vän!
Jag håller verkligen med dig! Vi diskuterade det ju lite på telefon igår, men jag skulle vilja lägga till lite småplock.
Det som har varit Kyrkans Tradition sedan apostolisk tid med att såväl be tidegärden, som att be den Heliga Mässan, är just en mycket lämplig ingång till den ordlösa bönen. I början tror jag att det är mycket viktigt att få den struktur som Psaltaren och Mässans bön ger. Att dagligen få be Benedictus, Magnificat och Nunc Dimittis ger möjligheten att för varje läsning gå bortom orden och till ett djupare möte med det inkarnerade Ordet. Det blir en bön som egentligen inte är ”ordlös” i meningen tom på ord utan snarare så överfylld av mening, så överfylld av Ordet, att den inte går att uttrycka i ord, vare sig på änglars eller människors språk. Det är väl också den fundamentala skillnaden mellan östliga nirvanatraditioners utslocknelsemystik och den specifikt kristna förbunds- och bröllopsmystiken?
Jag håller också med dig om att det kan, men inte måste, bli oärligt att be en tacksägelsebön när mörkret ligger tungt. Jag tror inte att helige Paulus var oärlig i Romarbrevets åttonde kapitel: ”Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.” Men att tacka för vädret i såna sammanhang är antagligen fullkomligt felplacerat och kanske rentav objektivt felaktigt.
Nåd och frid från vår Herre Jesus Kristus,
David
Jag kan inte peka på en särskild situation då en bön varit oärlig, det vore högmodigt av mig. Däremot tror jag mig kunna urskilja vissa tendenser som inte är kopplade till någon särskild person eller så…
Om inte annat vet jag att jag själv hycklar i min bön ibland.
Pax Kristi!
Fina tankar. Känner igen mig mycket i dina tankar kring muntlig bön i frikyrkliga kretsar. Håller även med dig i rädslan för att bli arg på bön i sådana situationer, det är mycket tacksägelse trots mörker. Sådana böner ber jag aldrig själv, då är jag arg på Gud, trotssar honom och undrar varför han gör så med mig. Fast en sådan bön bes sällan i grupp. Man är rädd att såra andra tror jag, man träffas ju i sådana sammanhang för att uppbygga varandra, att blotta sin ilska på Gud känns fel, fast ändå borde man göra det.
Tack för dina tankar.
Du har blivit utmanad: http://nallemaja-jg.blogspot.com/2008/10/utmanad.html