Tack för dina tankar.

Om inte annat vet jag att jag själv hycklar i min bön ibland.

Pax Kristi!

Det som har varit Kyrkans Tradition sedan apostolisk tid med att såväl be tidegärden, som att be den Heliga Mässan, är just en mycket lämplig ingång till den ordlösa bönen. I början tror jag att det är mycket viktigt att få den struktur som Psaltaren och Mässans bön ger. Att dagligen få be Benedictus, Magnificat och Nunc Dimittis ger möjligheten att för varje läsning gå bortom orden och till ett djupare möte med det inkarnerade Ordet. Det blir en bön som egentligen inte är ”ordlös” i meningen tom på ord utan snarare så överfylld av mening, så överfylld av Ordet, att den inte går att uttrycka i ord, vare sig på änglars eller människors språk. Det är väl också den fundamentala skillnaden mellan östliga nirvanatraditioners utslocknelsemystik och den specifikt kristna förbunds- och bröllopsmystiken?

Jag håller också med dig om att det kan, men inte måste, bli oärligt att be en tacksägelsebön när mörkret ligger tungt. Jag tror inte att helige Paulus var oärlig i Romarbrevets åttonde kapitel: ”Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.” Men att tacka för vädret i såna sammanhang är antagligen fullkomligt felplacerat och kanske rentav objektivt felaktigt.

Nåd och frid från vår Herre Jesus Kristus,
David

Det jag vill komma åt är ärlighet i bönen, inte ursäkta slapphet. En katolsk mässa är vad den är, men i frikyrkovärlden ber vi väldigt ofta självformulerade böner tillsammans i grupp. Många har berättat för mig hur de då lägger större energi på orden än på vad man i huvudet tänker och känner. På något sätt tycker jag det vittnar om att vi lägger mer energi på gruppens förväntningar än på samtalet med Gud. Dessutom försvinner lite av den den ordlösa bönen, att bara få lägga fram sig själv inför Guds närvaro…

Exempelvis har mer eller mindre varenda bön jag hört inletts med tacksägelser. Till och med när någon har fått besked om att nära anhöriga har cancer inleder vi med att tacka för det fina vädret. Varför är vi så rädda att bli förbannade och förtvivlade inför Gud? Han är knappast gjord av glas och vill ju att vi ska komma sådana vi är. Hur ska Han annars kunna förvandla oss på allvar, om vi försöker hålla vårt mörker för oss själva?

Psaltaren innehåller många fina klagoböner. Låt oss plocka upp dem!

Gud frid min vän!

Ett bra inlägg, men jag kommer vara lite tjatig och åter ta upp frågan om vad ”hjärtat” är för något. Hjärtat är inte vad själen ”känner”, känslosvall och känslotorka är inget som i sig utgör hjärtats riktning. Hjärtat är viljan, den fria viljans inställning till uppenbarelsen. De falska profeter som Elia bländade vände inte om trots att de hade lika bländande upplevelser som helige Paulus och antagligen lika känslomässiga själsupplevelser som honom.

Ärlighet är viktigt, men ärlighet är en fråga om vilja och inte en fråga om känslor. Jag kan vara känslomässigt fullkomligt tom men fortfarande rikta min vilja mot Gud. Att stå i den torkan, även om jag inte ”känner” mig ärlig, är ärligare än att strunta i bönen eller strunta i mässan.

Utan kärlek är ingenting något värt, inte stränghet, inte ens att lida martyriet. Gud är kärlek, men Han sa också till oss att Han är Sanningen. Kärlek kan inte ljuga, kärlek är rättfärdig – den högsta rättfärdigheten -, och det är också därför den säkert kan uppfattas som ”sträng” av den som inte ser den ende Sanna Guden i bakgrunden. Ingen stränghet i världen kan ersätta tron och hoppet på Honom, ty rättfärdigheten måste peka på Honom som är den enda heliga.

Därför är det viktigt att inte låta Tomas tvivel bli en ursäkt för egen otro, det får inte vara ett rättfärdigande av något som i sig inte är gott. Däremot är det en ödmjukande handling att inse att vi är inkapabla att tro och får utropa med den stumma pojkens far: ”Jag tror, hjälp min otro!” (Mark 9:24) Den fina linjen som ständigt måste balanseras är det totala och absoluta avståndstagandet från all synd och den totala och absoluta barmhärtigheten till varje syndare.

Herrens frid,
David