Ni är världens ljus

 Våra berättelser är olika. Några av oss växte upp i en tillvaro där allt var relativt; ingen lära kunde sägas vara sann, bara mer eller mindre trovärdig. Andra har haft Bibelcitat på väggarna sedan de var små och aldrig riktigt funderat över varför man ber ”Fader vår” på kvällen. Vad som förenar oss kristna är att vi vid något tillfälle lagt det gamla bakom oss och sagt ”JA!” till Jesus. Kristendomen blev verklighet och slutade vara en teori eller en nostalgisk påminnelse om barndomens jular. Vi lät Anden verka fritt och änglarna jublade i himmelriket!

 

Kristendomens innersta väsen är hopp och omvändelse, att gå från ett liv i mörker till att vandra med Honom som gör oss till världens ljus. På pränt kan en sådan självförståelse framstå som fåfäng och högmodig. Men den fromma berömmer inte sig själv, utan inser att allt gott är frukter från Anden. Kyrkan är alltså inget annat än en samling hopplösa stackare om vi förlorar Kristus som huvud, men med Honom har vi uppdraget att förvalta världens hopp!

 

Det finns mycket vi ogärna talar om i vårt sammanhang. Helvetet, att begränsa vår sexualitet och fattigdomsidealet är sådana exempel. Ändå tror jag att talet om utvaldhet är svårast. Tidigare har jag alltid tänkt att det beror på rädslan att verka uppblåst, och det är säkert en del av sanningen. Men kan det inte också bero på att en sådan självbild ställer krav? Om vi går runt och säger att vi är ”världens ljus” (Matt 5:14) blir det betydligt svårare att synda utan att folk höjer på ögonbrynen. Och det är ju bekvämt att kunna synda då och då, eller hur?

 

Vi blir inte kristna genom att förändra vår livsföring, det är ingen livsstil. Snarare handlar det om att hitta vårt livs kärlek och förstå att vi med Gud som Pappa ingår i en utvald familj. Kärleken och längtan efter att hålla den sammansvetsad, öppen och varm blir meningen med livet. Med ett ”omskuret hjärta” lär vi oss att skilja ljuset från mörkret, kärleken från synden.

 

Att klä sig i en dräkt av falsk ödmjukhet och göra ”syndare” till en del av vår identitet duger därför inte. Vi ber om ursäkt just eftersom vi förstår att ett själviskt sätt att leva inte ”anstår de heliga” (Ef 5:3). Även om det alltid syndats i Kyrkan får vi inte bli bekväma med det. Far är ingen konflikträdd och ryggradslös curlingförälder; han ställer krav på att vi återställer harmonin i familjen. Vi måste tro att Gud verkligen skapat oss för ett rakt igenom heligt liv!

 

Ingenting kan vara vackrare eller mer spännande än att bli kallad till heligheten. Saltet förlorar inte sin sälta så länge våra hjärtan brinner av längtan efter att få göra Guds vilja. Tillsammans är vi – tvivlare och syndare – utvalda till det galna uppdraget att älska de föraktade, att se på börskriser med jämnmod och att dela allt utom våra kärlekspartners. Några ska peka på oss och skratta, eller anmärka på våra brister och anklaga Gud för dem. Andra ska förundras och fråga sig vem det är som driver oss till dårskapen…

 

Oavsett vad människor tänker om oss ser jag hoppfullt fram emot vintern. Som ett enfaldigt barn vill jag tro att just du och jag fått uppdraget att bjuda in till heligheten; till det sammanhang som förvaltar hemligheten om meningen med livet. Vi som levt av världen vet hur den törstar efter mening, värme och personlighet. Anden vädjar ständigt till alla människors hjärtan, men ibland behövs en Johannes som säger ”Där är Guds lamm” (Joh 2:36). Låt oss därför tillsammans vara den kropp som pekar med hela handen, den kropp som är världens ljus!