Ingenting är vackrare än att vandra i gränslandet mellan poesi och verklighet; himmel och jord. Den Helige Ande väcker våra hjärtan och får dem att sträcka sig mot det ofattbara. Den som fått smaka på _en_ godis, _en_ kyss av sin älskade osv. kan möjligen ana den törst som väcks hos den som fått förnimma himmelriket.
Hur lever jag kvar i en sådan längtan utan att behöva sätta all min tilltro till dem som vill ta patent på den? Hur finner jag en Kyrka som inte gör mig besviken? Kan Gud utlova ett världsligt sammanhang där glöden inte släcks, eller är det endast i kommunionen som vi erfar evighetens gemenskap?
Det är lätt att blanda ihop Gud med Kyrkan. Ofta blir jag besviken på mig själv och mina vänner som gör anspråk på att försöka följa Jesus. Bruden, alltså Kristi Kyrka, är inte värdig Brudgummen. Gång på gång visar vi att vi inte är beredda att leva det extraordinära liv Jesus kallar oss till. Ändå fortsätter vi att samlas, att be om förlåtelse och stötta varandra lite närmre det stora hoppet. Kanske vågar vi kasta oss ut en dag?
Gode Gud, hjälp mig att inte vara så rädd för besvikelser!
Hej Pontus! Mycket vackra, poetiska och tänkvärda texter du skriver. Vi har härliga samtal och diskussioner att se fram emot.
Jag har lite svårt för begreppet ”ovärdig eller värdig i sammanhanget; förhållandet till Gud. Det är manipulerande ord som ger falska bilder av oss människor. Vi kan göra rätt eller fel mot/till oss själva. Men vi är alla värdiga.
Kram Mats!
Hej Mats!
Jag skulle säga att vi alla är ovärdiga i förhållande till Gud. Allt kommer an på Guds nåd, den enda källa som kan göra oss värdiga. I och av oss själva är vi bara människor och de flesta av oss är dessutom arma syndare – men även syndfria människor som den heliga Jungfrun blir frälsta av nåd allena. Endast den Enda, levande Guden har styrkan att skapa och att frälsa (och de som Han i sin godhet förlänar den kraften).
Gratia et pax!
Det låter som ett mycket tungt ok (ovärdigheten) som jag inte är beredd att bära. Min ”värdighet” är tanken om mig och mina handlingar och nåden som för mig är ”jag duger som människa” och därigenom ger möjlighet till ett möte med Gud.
Mats
Hej Mats!
Jag är inte heller helt och hållet beredd att hålla med dig, men det kanske bara är en kommunikationsbrist?
Nåden är just det som gör oss ”värdiga”, men det är inget som vi själva åstadkommer, utan Gud. Vi är alla ”den förlorade sonen” och har inte gjort någonting som gör att vi förtjänar en plats i Faderns famn. Ändå möter Han oss med glädje! Tryggheten finns alltså i förvissningen om Hans kärlek, inte våra gärningar. Det bästa sättet att visa tacksamhet inför det är dock inte att gå runt med en klump i magen och titta ner i marken, utan att sola i Guds varma godhet!
Jättekul att du läser och kommenterar! Fortsätt gärna med det!
Varma hälsningar,
Pontus
Hej Pontus! Förtjänar säger du, nja, där går vi isär, men precis som du vidare säger ”inte i våra gärningar” som jag ser det, är problemet, att människan har svårt att se sin egen godhet. Jag kan förstå att det finns en förlåtande gud men vad ska jag göra med tanken om mig själv, det är svårare. Ditt och mitt gemensamma svar kanske kan vara , ”att släppa taget” eller?
Hälsningar Mats
Hej Mats!
Att människan är en i grunden god skapelse är i mina öron helt okontroversiellt, det står ju i Genesis att ”Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott.” (1 Mos 1:31). I sin oändliga godhet har Gud gjort oss till avbilder av Honom, och hur skulle vi då kunna vara annat än goda som skapade varelser? Men vårt livsmål är att förenas med Gud, att gudomliggöras, och en sådan förening är även för fullkomligt rättfärdiga och obefläckade människor omöjligt att åstadkomma på egen hand.
Desto svårare för de av oss som har två mekanismer som verkar inom oss, å ena sidan den villiga andens frukter som är av Gud, å andra sidan det syndiga köttets gärningar som är av den onde, som snärjde Adam och Eva att lämna sin ursprungliga rättfärdighet. Genom Guds nåd har Han själv i sin Son stigit ned till människorna och uppenbarat sin rättfärdighet i Sonens korsdöd och sin barmhärtighet i Sonens uppståndelse, ”en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga” (Luk 1:79), den ”frälsning som Han har berett åt alla folk” (jfr. Luk 2:30-1).
Det som befriat många skrupeltyngda människor genom åren är framförallt den absoluta överlåtelsen till Guds barmhärtighet. För varje människa som skådar in i sitt inre ser den mekanism verka inom sig som gör att vi ”gör det vi inte vill och inte gör det vi vill” (jfr. Rom 7:19). Då kan inte vår färd till himmelen hänga på oss, utan endast på Guds barmhärtighet, vilket befriar oss till Andens frukter: ”kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.” (Gal 5:22-3) Jag tror att det finns två sidor av självrättfärdighetens mynt, vilket jag skrivit om på min blogg: å ena sidan viljan att helt bortse ifrån synden – och begäret – och på så vis inte behöva Guds barmhärtighet, å andra sidan viljan att fokusera så till den grad på sin egen och andras synd att Andens frukter fullkomligt kvävs under trycket av skuldtyngd (skrupler) eller nästaförakt.
Doktrinen om arvssynd är helt enkelt, för att tala med den helige fadern, alternativet till en utsiktslös och uppgiven vision. Vilket också förändrar perspektivet på teodicé till en fråga om antropodicé, för om vi skådar in i oss själva är det ett verkligt mirakel att det inte förekommer mer krig, våld, ondska, död och själslig förruttnelse än vad det gör.
Herrens frid!
David
Oj. Det där blev långt.