Att människan är en i grunden god skapelse är i mina öron helt okontroversiellt, det står ju i Genesis att ”Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott.” (1 Mos 1:31). I sin oändliga godhet har Gud gjort oss till avbilder av Honom, och hur skulle vi då kunna vara annat än goda som skapade varelser? Men vårt livsmål är att förenas med Gud, att gudomliggöras, och en sådan förening är även för fullkomligt rättfärdiga och obefläckade människor omöjligt att åstadkomma på egen hand.

Desto svårare för de av oss som har två mekanismer som verkar inom oss, å ena sidan den villiga andens frukter som är av Gud, å andra sidan det syndiga köttets gärningar som är av den onde, som snärjde Adam och Eva att lämna sin ursprungliga rättfärdighet. Genom Guds nåd har Han själv i sin Son stigit ned till människorna och uppenbarat sin rättfärdighet i Sonens korsdöd och sin barmhärtighet i Sonens uppståndelse, ”en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga” (Luk 1:79), den ”frälsning som Han har berett åt alla folk” (jfr. Luk 2:30-1).

Det som befriat många skrupeltyngda människor genom åren är framförallt den absoluta överlåtelsen till Guds barmhärtighet. För varje människa som skådar in i sitt inre ser den mekanism verka inom sig som gör att vi ”gör det vi inte vill och inte gör det vi vill” (jfr. Rom 7:19). Då kan inte vår färd till himmelen hänga på oss, utan endast på Guds barmhärtighet, vilket befriar oss till Andens frukter: ”kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.” (Gal 5:22-3) Jag tror att det finns två sidor av självrättfärdighetens mynt, vilket jag skrivit om på min blogg: å ena sidan viljan att helt bortse ifrån synden – och begäret – och på så vis inte behöva Guds barmhärtighet, å andra sidan viljan att fokusera så till den grad på sin egen och andras synd att Andens frukter fullkomligt kvävs under trycket av skuldtyngd (skrupler) eller nästaförakt.

Doktrinen om arvssynd är helt enkelt, för att tala med den helige fadern, alternativet till en utsiktslös och uppgiven vision. Vilket också förändrar perspektivet på teodicé till en fråga om antropodicé, för om vi skådar in i oss själva är det ett verkligt mirakel att det inte förekommer mer krig, våld, ondska, död och själslig förruttnelse än vad det gör.

Herrens frid!
David

Jag är inte heller helt och hållet beredd att hålla med dig, men det kanske bara är en kommunikationsbrist?

Nåden är just det som gör oss ”värdiga”, men det är inget som vi själva åstadkommer, utan Gud. Vi är alla ”den förlorade sonen” och har inte gjort någonting som gör att vi förtjänar en plats i Faderns famn. Ändå möter Han oss med glädje! Tryggheten finns alltså i förvissningen om Hans kärlek, inte våra gärningar. Det bästa sättet att visa tacksamhet inför det är dock inte att gå runt med en klump i magen och titta ner i marken, utan att sola i Guds varma godhet!

Jättekul att du läser och kommenterar! Fortsätt gärna med det!

Varma hälsningar,
Pontus

Jag skulle säga att vi alla är ovärdiga i förhållande till Gud. Allt kommer an på Guds nåd, den enda källa som kan göra oss värdiga. I och av oss själva är vi bara människor och de flesta av oss är dessutom arma syndare – men även syndfria människor som den heliga Jungfrun blir frälsta av nåd allena. Endast den Enda, levande Guden har styrkan att skapa och att frälsa (och de som Han i sin godhet förlänar den kraften).

Gratia et pax!