Jag älskar att vara behövd, men avskyr att vara behövande. Ingenting är värre än en sårad stolthet. Kanske är det så att alla vill vara ett helgon, men att ingen vill behöva ett?
Vi tycks leva i en tid som påstår sig bryta alla tabun, men som vägrar att tala om våra djupaste rädslor. Vem vill berätta om det som ger en klump i magen, som håller oss vakna på nätterna och gör oss kalla i hela kroppen? Att vara rädd för spindlar eller mörkret går alltid att skämta bort, men hur gör vi med det som borrar sig hela vägen ner i vår själs rötter?
För Gud finns inga skydd eller fasader. Ju mer vi vänder oss till Honom, ju mer tvingas vi släppa på garden. Den kanske vanligaste kristna missuppfattningen är att vi förväntas finnas till för andra, men att andra inte ska finnas till för oss. Vi vill så gärna vara en grupp förstående superhjältar, och ingen säger sig förakta det svaga. Så länge skörheten finns hos någon annan får den ju oss att känna oss starka, men det är när vi själva behöver hjälp som vår verkliga inställning till svagheten visar sig!
Sanningen är att alla är svaga inför Gud. Att vara kristen innebär därför att ha all sin stolthet i Jesus. Först då vågar vi blotta hela hjärtat; rädslan för att det djupaste kan användas mot en för att såra försvinner. Men för att nå dit måste vi hjälpas åt. Kanske berätta lika mycket som att lyssna, våga lita på att vi kan vara sårbara inför varandra?
Hur tänker du?
Jag är rädd för ensamhet och att livet ska bli kort. Eller ännu värre: tråkigt…
”Men jag vill aldrig någonsin berömma mig av annat än vår herre Jesu Kristi kors, genom vilket världen är korsfäst och död för mig och jag för världen.” (Gal 6:14)
Du sätter verkligen hammaren rakt på spiken! Och för att tala med Peter Kreeft – återigen haha – så måste kärleken ha någon faktisk rädsla att driva ut när den kommer, annars är den som Don Quijote. Återigen återkommer det att vi inte kan tänka nåd innan rättfärdighet, inte tänka barmhärtighet innan dom.
Herrens frid,
David
”Den kanske vanligaste kristna missuppfattningen är att vi förväntas finnas till för andra, men att andra inte ska finnas till för oss. Vi vill så gärna vara en grupp förstående superhjältar, och ingen säger sig förakta det svaga”
—————————————————————
Här är en aspekt på detta du tar upp. Att finnas till för våra medmänniskor, att älska våra medmänniskor så som oss själva.
Vad menas egentligen med detta? Att älska någon som sig själv, hur pass mycket älskar jag mig själv?
Om man tänker lite på saken så har jag knappast någon tillgivenhet och sympati för mig själv, och det är inte ens alltid jag trivs i mitt eget sällskap. Alltså betyder tydligen ”att älska sin nästa” inte samma sak som ”tycka om en person” eller ”ha sympati för en person”
Tycker jag kanske bra om mig själv? Tycker jag att jag är en sympatisk bekantskap? Jo jag är rädd att det ibland gör det, men det är inte därför jag älskar mig själv.
Att älska mina ovänner betyder tydligen inte då heller att jag tycker att det är sympatiska. Det är en oerhörd lättnad.
Då ofta icke kristna tror att just ”älska din nästa som dig som dig själv” handlar om att man i grunden kommer underfund med att det inte är så illa ställt med dem, fastän det är tydligt att så är fallet.
I mina mest klarsynta ögonblick tycker jag inte bara att jag själv är en sympatisk person, utan jag vet att jag är en mycket otrevlig person. Jag kan med förskräckelse tänka på en del saker jag gjort förr i tiden.. Alltså kan jag med all rätt tänka och känna vrede till saker som min nästa har gjort.
Eller som man klassiskt brukar säga. Man kan hata en ond människas handlingar med inte den onda människan. Eller som dom även säger. Hata synden men inte människan.
Lite tankar kring detta. Tagit en del från Cs Lewis bok ”Den djupa glädjen”
Vettigt som vanligt
skoj med en uppdatering oxå, din gamle skämtare!