Vad menas egentligen med detta? Att älska någon som sig själv, hur pass mycket älskar jag mig själv?
Om man tänker lite på saken så har jag knappast någon tillgivenhet och sympati för mig själv, och det är inte ens alltid jag trivs i mitt eget sällskap. Alltså betyder tydligen ”att älska sin nästa” inte samma sak som ”tycka om en person” eller ”ha sympati för en person”
Tycker jag kanske bra om mig själv? Tycker jag att jag är en sympatisk bekantskap? Jo jag är rädd att det ibland gör det, men det är inte därför jag älskar mig själv.
Att älska mina ovänner betyder tydligen inte då heller att jag tycker att det är sympatiska. Det är en oerhörd lättnad.
Då ofta icke kristna tror att just ”älska din nästa som dig som dig själv” handlar om att man i grunden kommer underfund med att det inte är så illa ställt med dem, fastän det är tydligt att så är fallet.
I mina mest klarsynta ögonblick tycker jag inte bara att jag själv är en sympatisk person, utan jag vet att jag är en mycket otrevlig person. Jag kan med förskräckelse tänka på en del saker jag gjort förr i tiden.. Alltså kan jag med all rätt tänka och känna vrede till saker som min nästa har gjort.
Eller som man klassiskt brukar säga. Man kan hata en ond människas handlingar med inte den onda människan. Eller som dom även säger. Hata synden men inte människan.

Lite tankar kring detta. Tagit en del från Cs Lewis bok ”Den djupa glädjen”

Du sätter verkligen hammaren rakt på spiken! Och för att tala med Peter Kreeft – återigen haha – så måste kärleken ha någon faktisk rädsla att driva ut när den kommer, annars är den som Don Quijote. Återigen återkommer det att vi inte kan tänka nåd innan rättfärdighet, inte tänka barmhärtighet innan dom.

Herrens frid,
David