Många gånger har jag suttit i kyrkan och frestats att försöka verka lite mer from och övertygad än vad jag egentligen är. Kanske har jag stönat lite extra mycket när vi bett tillsammans, kanske har jag med munnen tackat för mer än vad mitt hjärta känner. Jesus varnade oss för just den typen av hyckleri (Matt 6:5) och kräver att vi ber på ett ärligt sätt (Luk 18:10 – 14). Vi kan alltid försöka lura människor, men vi kan aldrig lura Gud (Apg 5:1 – 10).

Ärlighet tycks vara en förutsättning för att vi ska kunna bygga en god relation till Herren. Att tacka Jesus med munnen tjänar ingenting till om inte hjärtat är med. Det är viktigt att minnas för oss som kyrka, att vi inte tvingar in medkristna i hyckleri för att de är obekväma över att behöva visa sina tvivel för församlingen. När de till synes mest Jesustrogna kristna hänvisar till den tidiga kyrkans stränghet glömmer de ofta berättelsen om Tomas*. Strängheten kom av kärlek till Gud, inte rädsla för vad de andra skulle tycka.

***

Petrus, Johannes och resten av gänget hade fått se sin uppståndne Gud tala till dem; lärjungarna sändes ut som Hans efterträdare och fick känna hur Han andades ut helig Ande över dem. Det måste ha varit ett oerhört ögonblick, och vi kan omöjligen föreställa oss hur det kändes att vara närvarande i församlingen.

Inte heller Tomas förstod, han totalförnekade att det ens var möjligt. Precis som den nyfrälste ofta krävs på bevis för sin Gudsupplevelse, krävde Tomas samma sak av sina vänner. Och egentligen är det inte särskilt konstigt att han tvivlade: det de andra hade varit med om är i ärlighetens namn helt vrickat! Och kanske var det just därför - för att lärjungarna verkligen fått se Guds storhet - som de kände sig trygga med att låta Tomas vara kvar i gänget?

En vecka senare sitter de och äter tillsammans igen. Den här gången är Tomas med. Resten av lärjungarna tycks inte alls ha förskjutit honom från gruppen på grund av hans tvivel. Sanningen hålls högt och övertygelsen skall komma från en verklig relation till Gud, inte grupptryck.  När Tomas mun yttrade vad hjärtat suckade, lämnade han samtidigt öppet för Jesus att bevisa motsatsen. Kristus svarar med att åter stiga in i rummet, ta Tomas händer och sticka in dem i såren!

”Min Herre och min Gud.” (Joh 20:28)

Tomas hjärta hade aldrig kunnat utbrista något dylikt om han inte varit trogen sin inre övertygelse. Jesus är sanning, och sanningen kan vi endast uppleva om vi verkligen söker den. Att låtsas be sådant vi inte ber, att ställa oss bakom dogmer vi egentligen inte tror på osv. är ingenting värt i Guds ögon. Därför måste vi vara väldigt försiktiga när vi använder gruppens förväntningar för att få våra vänner att med munnen säga sådant vi själva tror på. Jesus är sanningen, och det är genom att lära känna Honom vi kan vara trogna den. Därför var det viktigt att Tomas kunde ta sina tvivel på allvar, så att Jesus kunde motbevisa dem! För vad hade  hänt om Tomas hycklat?

* På kvällen samma dag, den första i veckan, satt lärjungarna bakom reglade dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: ”Frid åt er alla.” Sedan visade han dem sina händer och sin sida. Lärjungarna blev glada när de såg Herren. Jesus sade till dem igen: ”Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.” Sedan andades han på dem och sade: ”Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon vid hans synder, så är han bunden.”

 

En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: ”Vi har sett Herren”, men hade sade ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.” En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: ”Frid åt er alla.” Därefter sade han till Tomas: ”Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!” Då Svarade Tomas: ”Min Herre och min Gud.” Jesus sade till honom: ”Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.”

Jag blev kristen som vuxen. Länge kände jag att kyrkan inte var något för mig, att det mest handlade om traditioner och att en tro på Jesus inte förändrar någonting. Först när jag mötte kristna som verkligen hade något extra blev jag intresserad av Bibeln och den tro jag nu försöker leva av.

En av mina första favoritböcker ur andra testamentet är Apostlagärningarna. Jesu liv som människa på jorden är över, och Han låter nu lärjungarna bli huvudpersoner i äventyret. Anden leder dem och allt pekar på Gud, men det är ändå genom Kyrkan som Kristus verkar. Paulus, Petrus, Maria och gänget fortsätter att leva i en svindlande berättelse med fängelsevistelser, stormande hav och plötsliga underverk som överraskar. De levde helt vanligt och helt annorlunda på samma gång, och ständigt prisade de Gud för Hans storhet.

Ibland tänker jag att deras liv var som en spännande film. De vågade ge sig in i allt, för på något sätt visste de att det alltid ordnar sig på slutet. Gud var med dem, och när de förvissade sig om det var inget för galet att prova…

När några av oss var iväg på ledarutbildning fick vi gå en höghöjdsbana 10 (!) meter över marken. Att balansera på tunna linor så högt upp utan något att hålla i var jätteläskigt; för att våga kliva vidare var vi tvungna att lita på – att tro – att säkerheten höll. Det var en bra lärdom och övning för oss som Kyrka. Vi är inte eftertexten eller en dålig reklam till en spännande berättelse, utan vi lever just nu i handlingens centrum. Låt oss alltså lita på att Apostlagärningarna fortsätter i Missionskyrkan i Växjö, just nu – idag!

Igår inleddes andakten med att berätta om en fest jag gick på. Larmet satt fortfarande kvar på presenten, jag skämtade med mina polare om hur tråkig värden är, och när hans fru gick förbi i kort kjol ”buffade” vi på varandra och skrockade så att alla förstod…

Naturligtvis var min historia inte sann, jag försökte bara göra mig lustig. I kristna vänners sällskap försöker jag nog framstå som en ganska from typ. Mina synder är gärna förvisade till det fördolda, eller till underlåtelse. Kanske låter jag bli att ringa min lite småtråkiga faster trots att jag vet att hon är väldigt ensam, kanske struntar jag i de nödställda som samhället eller mitt sociala sammanhang inte förpliktigar mig att hjälpa. Det är ju ingen människa som klandrar mig för det…

Bibeln lär oss att vi blir räddade genom tro, men att tro och gärningar hänger samman (se bl.a. Jak 2:14 – 25, 1 Joh 5:1 – 5). Många gånger har jag funderat över detta samband, och det enda jag kan komma fram till, är att jag i min övertro på ensamheten förnekar Gud. Bibeln lär oss att Kristus ser allt och att Han känner varenda liten detalj i våra liv. När vi sitter ensamma i våra rum, är det alltså som om Jesus satt där i fysisk person och tittade på oss. Inte som en föraktfull övervakare, utan som en kärleksfull vän som vill hålla oss i handen på den rätta vägen.

När jag syndar brukar jag tänka bort Gud. ”Visst är jag kristen, men inte just nu…” eller ”Gud förlåter nog…”. Men Gud är ingen låtsaskompis jag kan tänka bort när Han känns obekväm och låtsas fram när jag behöver Honom. Gud är en verklig person, ständigt närvarande och ständigt längtande efter vårt ”JA!” till Honom. När vi tror på Hans närvaro, vittnar alltså våra gärningar om det. Lika lite som vi beter oss odrägligt på fest bland en massa människor, beter vi oss odrägligt om vi vet att Jesus är i rummet.

Jag vill att vi alla ber för en starkare tro i våra liv!

”Jag tror. Hjälp min otro!” (Mark 9:24)

1 Kor 13:1 – 7

Jag hörde någon som sa att det tjatas om kärleken. Han ville tala om en Jesus som inte är politiskt korrekt, som kräver något av oss. Ibland kan jag känna likadant, men vi måste vara försiktiga. Det är inte politikern som ska brinna i oss, utan Anden.

En kristen tro följs ofta av konkreta ställningstaganden, men när vi granskar dem i ljuset av Jesu kärlek får de väldigt sällan politisk karaktär. Den som lever av världen avskyr ansvar, men är gärna ett samvete för andra. För lärjungen är förhållandet det motsatta…

För mig som är tveksam till abort blir detta ofta väldigt tydligt. Frågan kan vara både politisk och andlig, hatisk och kärleksfull. Jag skulle kunna arbeta för att få det förbjudet, hata abortläkare och förakta de kvinnor som besöker klinikerna. Jag skulle också kunna bli en god barnvakt, titta vänligt på skrikande ungar i kyrkan och hjälpa de ensamma kvinnor som jag vet har det svårt på olika sätt. Jesus förmanade ofta, men alltid med kärlek i blicken.

Ganska nyligen åkte jag och hälsade på en väldigt spännande kvinna. Hon bor i Lettland med många barn, och för ett antal år sedan blev hon övergiven av sin man. En period svalt hon och barnen så illa att hon funderade på att ta livet av hela familjen. Så småningom träffade hon dock människor som gjorde det möjligt att bygga upp hemmet igen, och numera tar hon sig an alla föräldralösa barn i trakten. Hon och några andra vuxna delar ansvaret för över trettio ungar, och alla kallar de henne för ”mamma”.

Resan dit gav mig nya perspektiv. Barn som törstade så mycket efter kärlek att de hoppade upp i knäet på vem som helst, killen som vuxit upp tillsammans med djur i en hundgård osv. vittnade alla om vilket oerhört ansvar Gud överlämnat. Om jag med hänvisning till Jesus vill förbjuda abort, kan jag inte heller blunda för Hans krav att jag ska älska min nästa som mig själv. Andras ansvar är mitt ansvar; innan jag tar bort flisan i min broders öga, måste jag ta ut bjälken i mitt eget. Det är smärtsamt att förstå hur min egen synd – min ovilja att hjälpa andra  är en delaktighet i andras fördärv…

Som kristna måste vi pröva alla våra ställningstaganden i kärlek, oavsett var vi står. Oftast är det svårt, men när vi väl väljer det goda får vi erfara det sanna ljuset och den sanna glädjen!