Jag blev förtjust i en tjej en gång. När jag märkte att hon nog gillade mig också kunde jag inte låta bli att berätta för en kompis. ”Yeah! High five Ponta!” blev den naturliga reaktionen. Han verkade nästan mer förvånad än jag…

Min vän hade aldrig träffat henne, men undrade naturligtvis vem hon var.  Jag försökte beskriva och sa att hon var glad, att hon hade bra klädsmak och jättefina ögon. Mycket mer än så kunde jag inte komma på just då…

Ingen särskilt unik beskrivning. Den skulle kunna passa in på väldigt många. Vem tycker att deras partner är butter med dålig klädsmak och fula ögon? Men det spelade ingen roll, ingen poet i världen skulle kunnat ge min erfarenhet av henne rättvisa. Allt jag visste var att hon var bäst.

Samma sak är det med Gud. Jag kan inte säga ett dyft om Honom som gör Honom rätvisa. Inte ens Bibeln lyckas närma sig hans oändlighet. Det fanns judar som satt med näsan i Skriften hela livet, och de upptäckte inte ens Gud när han ordagrant klappade dem på axeln.  Så det enda vi fattar när vi läser och talar om Jesus är hur lite vi fattar. Gud är alltid större, och den som tror sig förstå Honom förstår antagligen minst… 

När jag satt och förberedda fredagens andakt tänkte jag snacka om nattvarden. Jag tror att Gud verkligen förvandlar brödet och vinet till riktigt kött och blod. Tanken var att jag skulle lägga fram goda bibliska argument för det, kanske till och med titta lite i påvens bok som behandlar ämnet. Men när jag satt där och läste och funderade blev det plötsligt så uppenbart att jag inte förstår något alls. Jag skulle inte snacka så att någon förstår, jag skulle bara berätta att det är okej även när vi inte gör det.

Mina starkaste möten med Gud har faktiskt aldrig varit i samband med en bra predikan eller beskrivning av Gud. Att få sitta i tystnad, att gå en skogspromenad eller att tända ett ljus i ljusbäraren är minst lika goda vägar att möta Gud. För Gud är alltid större än orden, han är ju en verklig person!

Jag vet alltså inte om någon möter Jesus för att jag tjatar om nattvarden. Vad jag vet är att han har lovat att komma i den, och att ni med all säkerhet får möta Honom om ni tar emot den. Använd därför gudstjänsten till att bara ta emot. Vi måste inte formulera någonting, Den Helige Ande känner våra hjärtan och för med även det som vi själva inte förstår till Fadern.

Tjejen jag berättade om i början fattade att jag gillade henne även innan jag sa något. När jag pussade henne på munnen var det liksom ingen hemlighet längre. Jag ville smaka, känna hur hon kändes. Samma sak är det med nattvarden. Det är ett tillfälle att smaka på Gud, att vilja visa sin kärlek och få den bekräftad tillbaka…

Amen.

Jag älskar att vara behövd, men avskyr att vara behövande. Ingenting är värre än en sårad stolthet. Kanske är det så att alla vill vara ett helgon, men att ingen vill behöva ett?

Vi tycks leva i en tid som påstår sig bryta alla tabun, men som vägrar att tala om våra djupaste rädslor. Vem vill berätta om det som ger en klump i magen, som håller oss vakna på nätterna och gör oss kalla i hela kroppen? Att vara rädd för spindlar eller mörkret går alltid att skämta bort, men hur gör vi med det som borrar sig hela vägen ner i vår själs rötter?

För Gud finns inga skydd eller fasader. Ju mer vi vänder oss till Honom, ju mer tvingas vi släppa på garden. Den kanske vanligaste kristna missuppfattningen är att vi förväntas finnas till för andra, men att andra inte ska finnas till för oss. Vi vill så gärna vara en grupp förstående superhjältar, och ingen säger sig förakta det svaga. Så länge skörheten finns hos någon annan får den ju oss att känna oss starka, men det är när vi själva behöver hjälp som vår verkliga inställning till svagheten visar sig!

Sanningen är att alla är svaga inför Gud. Att vara kristen innebär därför att ha all sin stolthet i Jesus. Först då vågar vi blotta hela hjärtat; rädslan för att det djupaste kan användas mot en för att såra försvinner. Men för att nå dit måste vi hjälpas åt. Kanske berätta lika mycket som att lyssna, våga lita på att vi kan vara sårbara inför varandra?

Hur tänker du?

Jag är rädd för ensamhet och att livet ska bli kort. Eller ännu värre: tråkigt…

Att be är som att andas.

Sug på den ett tag…

Ingenting är vackrare än att vandra i gränslandet mellan poesi och verklighet; himmel och jord. Den Helige Ande väcker våra hjärtan och får dem att sträcka sig mot det ofattbara. Den som fått smaka på _en_ godis, _en_ kyss av sin älskade osv. kan möjligen ana den törst som väcks hos den som fått förnimma himmelriket.

Hur lever jag kvar i en sådan längtan utan att behöva sätta all min tilltro till dem som vill ta patent på den? Hur finner jag en Kyrka som inte gör mig besviken? Kan Gud utlova ett världsligt sammanhang där glöden inte släcks, eller är det endast i kommunionen som vi erfar evighetens gemenskap?

Det är lätt att blanda ihop Gud med Kyrkan. Ofta blir jag besviken på mig själv och mina vänner som gör anspråk på att försöka följa Jesus. Bruden, alltså Kristi Kyrka, är inte värdig Brudgummen. Gång på gång visar vi att vi inte är beredda att leva det extraordinära liv Jesus kallar oss till. Ändå fortsätter vi att samlas, att be om förlåtelse och stötta varandra lite närmre det stora hoppet. Kanske vågar vi kasta oss ut en dag?

Gode Gud, hjälp mig att inte vara så rädd för besvikelser!

 Våra berättelser är olika. Några av oss växte upp i en tillvaro där allt var relativt; ingen lära kunde sägas vara sann, bara mer eller mindre trovärdig. Andra har haft Bibelcitat på väggarna sedan de var små och aldrig riktigt funderat över varför man ber ”Fader vår” på kvällen. Vad som förenar oss kristna är att vi vid något tillfälle lagt det gamla bakom oss och sagt ”JA!” till Jesus. Kristendomen blev verklighet och slutade vara en teori eller en nostalgisk påminnelse om barndomens jular. Vi lät Anden verka fritt och änglarna jublade i himmelriket!

Kristendomens innersta väsen är hopp och omvändelse, att gå från ett liv i mörker till att vandra med Honom som gör oss till världens ljus. På pränt kan en sådan självförståelse framstå som fåfäng och högmodig. Men den fromma berömmer inte sig själv, utan inser att allt gott är frukter från Anden. Kyrkan är alltså inget annat än en samling hopplösa stackare om vi förlorar Kristus som huvud, men med Honom har vi uppdraget att förvalta världens hopp!

Det finns mycket vi ogärna talar om i vårt sammanhang. Helvetet, att begränsa vår sexualitet och fattigdomsidealet är sådana exempel. Ändå tror jag att talet om utvaldhet är svårast. Tidigare har jag alltid tänkt att det beror på rädslan att verka uppblåst, och det är säkert en del av sanningen. Men kan det inte också bero på att en sådan självbild ställer krav? Om vi går runt och säger att vi är ”världens ljus” (Matt 5:14) blir det betydligt svårare att synda utan att folk höjer på ögonbrynen. Och det är ju bekvämt att kunna synda då och då, eller hur?

Vi blir inte kristna genom att förändra vår livsföring, det är ingen livsstil. Snarare handlar det om att hitta vårt livs kärlek och förstå att vi med Gud som Pappa ingår i en utvald familj. Kärleken och längtan efter att hålla den sammansvetsad, öppen och varm blir meningen med livet. Med ett ”omskuret hjärta” lär vi oss att skilja ljuset från mörkret, kärleken från synden.

Att klä sig i en dräkt av falsk ödmjukhet och göra ”syndare” till en del av vår identitet duger därför inte. Vi ber om ursäkt just eftersom vi förstår att ett själviskt sätt att leva inte ”anstår de heliga” (Ef 5:3). Även om det alltid syndats i Kyrkan får vi inte bli bekväma med det. Far är ingen konflikträdd och ryggradslös curlingförälder; han ställer krav på att vi återställer harmonin i familjen. Vi måste tro att Gud verkligen skapat oss för ett rakt igenom heligt liv!

Ingenting kan vara vackrare eller mer spännande än att bli kallad till heligheten. Saltet förlorar inte sin sälta så länge våra hjärtan brinner av längtan efter att få göra Guds vilja. Tillsammans är vi – tvivlare och syndare – utvalda till det galna uppdraget att älska de föraktade, att se på börskriser med jämnmod och att dela allt utom våra kärlekspartners. Några ska peka på oss och skratta, eller anmärka på våra brister och anklaga Gud för dem. Andra ska förundras och fråga sig vem det är som driver oss till dårskapen…

Oavsett vad människor tänker om oss ser jag hoppfullt fram emot vintern. Som ett enfaldigt barn vill jag tro att just du och jag fått uppdraget att bjuda in till heligheten; till det sammanhang som förvaltar hemligheten om meningen med livet. Vi som levt av världen vet hur den törstar efter mening, värme och personlighet. Anden vädjar ständigt till alla människors hjärtan, men ibland behövs en Johannes som säger ”Där är Guds lamm” (Joh 2:36). Låt oss därför tillsammans vara den kropp som pekar med hela handen, den kropp som är världens ljus!

För några år sedan betedde min kropp sig lite konstigt. Jag tänkte inte så mycket på det, men kände ändå att det var bäst att gå till doktorn. På fredag kväll samma vecka ringde telefonen. Läkaren berättade att svaret på mina prover hade kommit, och att jag skulle åka in till akuten dagen efter. Han ville inte berätta vad som var fel, men jag förstod att det inte var bra. Ändå fick jag världens chock när de berättade att jag antagligen hade fått en hjärntumör…

I ett väntrum på Växjö lasarett bad jag en av mitt livs desperataste böner. ”Om du finns lovar jag att söka dig, men låt mig leva vidare!”. Det overkliga hade blivit verkligt; döden var inte längre något jag kunde låtsas som om den inte fanns. Jag tittade ut genom fönstret och såg människor gå runt Växjösjön, helt ovetande om den inre kris jag upplevde. Jag förstod för första gången att jag omöjligen kunde vara Herre över mitt liv, att allt är nåd.

Efter tre nätter på lasarettet fick jag veta att jag inte hade cancer. Proverna visade sig vara felaktiga, och jag kunde åka hem och fortsätta mitt liv som vanligt. Ändå var det nog där fröet till min tro såddes, där som mitt liv sakta skulle förändras.

***

Några år senare står jag på Novischmässan på universitetet. Det är ett stort evenemang där företag, föreningar och organisationer får göra reklam för sig själva. Alla lockar med gratis pennor, godis och löften om framtiden. Gymmet utlovar snygga kroppar, fackföreningarna högre löner och studentföreningarna roliga fester. Det känns nästan som en parodi på den värld som sakta men säkert förvandlas till plast…

Mitt i allt detta fanns jag, längtades efter att få tala om ett heligt kärleksuppdrag från Skaparen själv. Jag ville berätta att företagens löften en dag ska bli till stoft, grus och mat åt maskar. Allt det som vi försöker vara – oavsett om det är en god författare, en häftig punkare eller en fräsch brutta – kommer en dag att tyna bort till intet. Våra liv slutar helt säkert i döden, och då spelar det ingen roll hur prestigefylld vår utbildning är eller hur snygga barn vi fått. I vårt sista andetag blickar vi in i Evigheten…

Kanske var det också därför som jag med viss sorg konstaterade att lapparna vi delade ut inte handlade om gratis nåd, ett löfte om ett ljus bortom döden, utan om gratis fika. Jag såg flera hundra personer i ögonen, men aldrig fick jag tillfälle att tala om sanning, liv och hopp. Vi bjöd in till ett väldigt trevligt musikcafé, men innehållsmässigt hade vi inte mer djup än Ikea eller Försäkringskassan. Våra broschyrer var lika glattiga som alla andras; vår blodige, torterade Gud fick inte ens plats i bakgrunden.  Om jag ska vara medvetet onyanserad kändes det som om vi snarare bjöd in till en sällskapsförening än en Kyrka.

Min kritik riktar sig inte till någon annan, jag var lika delaktig i jippot som alla andra. Inte heller tror jag att vår närvaro på universitetet var bortkastad, tvärtom. Många fick ett ansikte på oss som arbetar här, och det tror jag är värt mycket. Ändå får jag ont i magen när jag konstaterar att vi inte vågade vara den kontrast till världsligheten som Gud kräver att Kyrkan ska vara.

Våra budskap sticker ut, och för att andra ska ta det på allvar måste vi också göra det. I en tid där var och vartannat reseföretag lockar med färder till exotiska platser, kan Kyrkan tala om en resa där man upptäcker livets mål, mening och ursprung. Vi erbjuder mer än gratis kaffe på universitetet: vi kan fixa VIP-kväll med vår Skapare och peka på Vägen till självaste himmelriket. Låt oss tro på det!

På broschyrerna kunde det stått ”Du skall döden dö, men vi känner Honom som övervunnit allt!”. Och så lockar vi med gratis fika…