Vad menas egentligen med detta? Att älska någon som sig själv, hur pass mycket älskar jag mig själv?
Om man tänker lite på saken så har jag knappast någon tillgivenhet och sympati för mig själv, och det är inte ens alltid jag trivs i mitt eget sällskap. Alltså betyder tydligen ”att älska sin nästa” inte samma sak som ”tycka om en person” eller ”ha sympati för en person”
Tycker jag kanske bra om mig själv? Tycker jag att jag är en sympatisk bekantskap? Jo jag är rädd att det ibland gör det, men det är inte därför jag älskar mig själv.
Att älska mina ovänner betyder tydligen inte då heller att jag tycker att det är sympatiska. Det är en oerhörd lättnad.
Då ofta icke kristna tror att just ”älska din nästa som dig som dig själv” handlar om att man i grunden kommer underfund med att det inte är så illa ställt med dem, fastän det är tydligt att så är fallet.
I mina mest klarsynta ögonblick tycker jag inte bara att jag själv är en sympatisk person, utan jag vet att jag är en mycket otrevlig person. Jag kan med förskräckelse tänka på en del saker jag gjort förr i tiden.. Alltså kan jag med all rätt tänka och känna vrede till saker som min nästa har gjort.
Eller som man klassiskt brukar säga. Man kan hata en ond människas handlingar med inte den onda människan. Eller som dom även säger. Hata synden men inte människan.

Lite tankar kring detta. Tagit en del från Cs Lewis bok ”Den djupa glädjen”

Du sätter verkligen hammaren rakt på spiken! Och för att tala med Peter Kreeft – återigen haha – så måste kärleken ha någon faktisk rädsla att driva ut när den kommer, annars är den som Don Quijote. Återigen återkommer det att vi inte kan tänka nåd innan rättfärdighet, inte tänka barmhärtighet innan dom.

Herrens frid,
David

Att människan är en i grunden god skapelse är i mina öron helt okontroversiellt, det står ju i Genesis att ”Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott.” (1 Mos 1:31). I sin oändliga godhet har Gud gjort oss till avbilder av Honom, och hur skulle vi då kunna vara annat än goda som skapade varelser? Men vårt livsmål är att förenas med Gud, att gudomliggöras, och en sådan förening är även för fullkomligt rättfärdiga och obefläckade människor omöjligt att åstadkomma på egen hand.

Desto svårare för de av oss som har två mekanismer som verkar inom oss, å ena sidan den villiga andens frukter som är av Gud, å andra sidan det syndiga köttets gärningar som är av den onde, som snärjde Adam och Eva att lämna sin ursprungliga rättfärdighet. Genom Guds nåd har Han själv i sin Son stigit ned till människorna och uppenbarat sin rättfärdighet i Sonens korsdöd och sin barmhärtighet i Sonens uppståndelse, ”en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga” (Luk 1:79), den ”frälsning som Han har berett åt alla folk” (jfr. Luk 2:30-1).

Det som befriat många skrupeltyngda människor genom åren är framförallt den absoluta överlåtelsen till Guds barmhärtighet. För varje människa som skådar in i sitt inre ser den mekanism verka inom sig som gör att vi ”gör det vi inte vill och inte gör det vi vill” (jfr. Rom 7:19). Då kan inte vår färd till himmelen hänga på oss, utan endast på Guds barmhärtighet, vilket befriar oss till Andens frukter: ”kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.” (Gal 5:22-3) Jag tror att det finns två sidor av självrättfärdighetens mynt, vilket jag skrivit om på min blogg: å ena sidan viljan att helt bortse ifrån synden – och begäret – och på så vis inte behöva Guds barmhärtighet, å andra sidan viljan att fokusera så till den grad på sin egen och andras synd att Andens frukter fullkomligt kvävs under trycket av skuldtyngd (skrupler) eller nästaförakt.

Doktrinen om arvssynd är helt enkelt, för att tala med den helige fadern, alternativet till en utsiktslös och uppgiven vision. Vilket också förändrar perspektivet på teodicé till en fråga om antropodicé, för om vi skådar in i oss själva är det ett verkligt mirakel att det inte förekommer mer krig, våld, ondska, död och själslig förruttnelse än vad det gör.

Herrens frid!
David