Om att släppa taget

Jag blev kristen som vuxen. Länge kände jag att kyrkan inte var något för mig, att det mest handlade om traditioner och att en tro på Jesus inte förändrar någonting. Först när jag mötte kristna som verkligen hade något extra blev jag intresserad av Bibeln och den tro jag nu försöker leva av.

En av mina första favoritböcker ur andra testamentet är Apostlagärningarna. Jesu liv som människa på jorden är över, och Han låter nu lärjungarna bli huvudpersoner i äventyret. Anden leder dem och allt pekar på Gud, men det är ändå genom Kyrkan som Kristus verkar. Paulus, Petrus, Maria och gänget fortsätter att leva i en svindlande berättelse med fängelsevistelser, stormande hav och plötsliga underverk som överraskar. De levde helt vanligt och helt annorlunda på samma gång, och ständigt prisade de Gud för Hans storhet.

Ibland tänker jag att deras liv var som en spännande film. De vågade ge sig in i allt, för på något sätt visste de att det alltid ordnar sig på slutet. Gud var med dem, och när de förvissade sig om det var inget för galet att prova…

När några av oss var iväg på ledarutbildning fick vi gå en höghöjdsbana 10 (!) meter över marken. Att balansera på tunna linor så högt upp utan något att hålla i var jätteläskigt; för att våga kliva vidare var vi tvungna att lita på – att tro – att säkerheten höll. Det var en bra lärdom och övning för oss som Kyrka. Vi är inte eftertexten eller en dålig reklam till en spännande berättelse, utan vi lever just nu i handlingens centrum. Låt oss alltså lita på att Apostlagärningarna fortsätter i Missionskyrkan i Växjö, just nu – idag!

Jesus är ingen låtsaskompis

Igår inleddes andakten med att berätta om en fest jag gick på. Larmet satt fortfarande kvar på presenten, jag skämtade med mina polare om hur tråkig värden är, och när hans fru gick förbi i kort kjol ”buffade” vi på varandra och skrockade så att alla förstod…

 

Naturligtvis var min historia inte sann, jag försökte bara göra mig lustig. I kristna vänners sällskap försöker jag nog framstå som en ganska from typ. Mina synder är gärna förvisade till det fördolda, eller till underlåtelse. Kanske låter jag bli att ringa min lite småtråkiga faster trots att jag vet att hon är väldigt ensam, kanske struntar jag i de nödställda som samhället eller mitt sociala sammanhang inte förpliktigar mig att hjälpa. Det är ju ingen människa som klandrar mig för det…

 

Bibeln lär oss att vi blir räddade genom tro, men att tro och gärningar hänger samman (se bl.a. Jak 2:14 – 25, 1 Joh 5:1 – 5). Många gånger har jag funderat över detta samband, och det enda jag kan komma fram till, är att jag i min övertro på ensamheten förnekar Gud. Bibeln lär oss att Kristus ser allt och att Han känner varenda liten detalj i våra liv. När vi sitter ensamma i våra rum, är det alltså som om Jesus satt där i fysisk person och tittade på oss. Inte som en föraktfull övervakare, utan som en kärleksfull vän som vill hålla oss i handen på den rätta vägen.

 

När jag syndar brukar jag tänka bort Gud. ”Visst är jag kristen, men inte just nu…” eller ”Gud förlåter nog…”. Men Gud är ingen låtsaskompis jag kan tänka bort när Han känns obekväm och låtsas fram när jag behöver Honom. Gud är en verklig person, ständigt närvarande och ständigt längtande efter vårt ”JA!” till Honom. När vi tror på Hans närvaro, vittnar alltså våra gärningar om det. Lika lite som vi beter oss odrägligt på fest bland en massa människor, beter vi oss odrägligt om vi vet att Jesus är i rummet.

 

Jag vill att vi alla ber för en starkare tro i våra liv!

 

”Jag tror. Hjälp min otro!” (Mark 9:24)

Kärlek och ansvar

1 Kor 13:1 – 7

 

Jag hörde någon som sa att det tjatas om kärleken. Han ville tala om en Jesus som inte är politiskt korrekt, som kräver något av oss. Ibland kan jag känna likadant, men vi måste vara försiktiga. Det är inte politikern som ska brinna i oss, utan Anden.

 

En kristen tro följs ofta av konkreta ställningstaganden, men när vi granskar dem i ljuset av Jesu kärlek får de väldigt sällan politisk karaktär. Den som lever av världen avskyr ansvar, men är gärna ett samvete för andra. För lärjungen är förhållandet det motsatta…

 

För mig som är tveksam till abort blir detta ofta väldigt tydligt. Frågan kan vara både politisk och andlig, hatisk och kärleksfull. Jag skulle kunna arbeta för att få det förbjudet, hata abortläkare och förakta de kvinnor som besöker klinikerna. Jag skulle också kunna bli en god barnvakt, titta vänligt på skrikande ungar i kyrkan och hjälpa de ensamma kvinnor som jag vet har det svårt på olika sätt. Jesus förmanade ofta, men alltid med kärlek i blicken.

 

Ganska nyligen åkte jag och hälsade på en väldigt spännande kvinna. Hon bor i Lettland med många barn, och för ett antal år sedan blev hon övergiven av sin man. En period svalt hon och barnen så illa att hon funderade på att ta livet av hela familjen. Så småningom träffade hon dock människor som gjorde det möjligt att bygga upp hemmet igen, och numera tar hon sig an alla föräldralösa barn i trakten. Hon och några andra vuxna delar ansvaret för över trettio ungar, och alla kallar de henne för ”mamma”.

 

Resan dit gav mig nya perspektiv. Barn som törstade så mycket efter kärlek att de hoppade upp i knäet på vem som helst, killen som vuxit upp tillsammans med djur i en hundgård osv. vittnade alla om vilket oerhört ansvar Gud överlämnat. Om jag med hänvisning till Jesus vill förbjuda abort, kan jag inte heller blunda för Hans krav att jag ska älska min nästa som mig själv. Andras ansvar är mitt ansvar; innan jag tar bort flisan i min broders öga, måste jag ta ut bjälken i mitt eget. Det är smärtsamt att förstå hur min egen synd – min ovilja att hjälpa andra  är en delaktighet i andras fördärv…

 

Som kristna måste vi pröva alla våra ställningstaganden i kärlek, oavsett var vi står. Oftast är det svårt, men när vi väl väljer det goda får vi erfara det sanna ljuset och den sanna glädjen!

 

 

Välkommen!

Här kommer jag att lägga ut andakter och tankar som berör ungdomsarbetet i Växjö Missionskyrka. Syftet är att du ska kunna gå hem, fundera och så småningom säga din mening om det som sker. Naturligtvis går det bra att vara anonym!